Xalbadorren heriotzean (Erramun)
Xalbador izenez Ferdinand Aire Etxart, euskal idazle eta bertsolaria zen. Xalbadorren omenez Xabier Letek egin zuen abesti eder eta ezaguna Urepelko artzainari dedikatutakoa.Erramun Martikorena kanta beronen bertsioa ere oso famatua da. Xalbador bertsolariari eskainitako kantu hunkigarria da Xabier Letek idatzi eta grabatu zuen hau. Bertsolari maitatua izan zen Xalbador, eta bere omenaldian bihotzekoak emanda hil zen. Bere nortasuna jaso nahi du kanta honek, 'Adiskide bat bazen, orotan bihozbera' hitzekin hasten dena. Xalbadorren sentiberatasuna jasotzearekin batera, elegia moduko bat sortu zuen Letek, batez ere estribilo gogoangarriarekin: 'Nun hago, zein larretan Urepeleko artzaina, mendi hegaletan gora, oroitzapen den gerora, ihesetan joan hintzana'. Lagun artean asko kantatzen den abestia da, emozioa sortzen duena, hildakoaz galdetuz denok dauzkagun hildakoez oroitzen baigara. Beste bertsolari batek, Andoni Egañak, esaten du kantu hau hartuko lukeela Euskal Herriko himnotzat, intimitatean bezala futbol-zelai jendetsuan kantatzeko balio duelako. 10.- Xalbadorren heriotzean / Erramun Martikorena igo/monter/subir Hitzak eta Musika: Xabier Lete “Erramun Martikorena: Olerkarien oihartzun” diskotik hartua (Elkar KD-341 / 1993) Adiskide bat bazen orotan bihotz behera, poesiaren hegoek sentimentuzko bertsoek antzaldatzen zutena. Plazetako kantari bakardadez josia, hitzen lihoa iruten, bere barnean irauten oinazez ikasia. Nun hago zer larretan Urepeleko artzaina, mendi hegaletan gora, orhoitzapen den gerora, ihesetan joan hintzana. Hesia urraturik libratu huen kanta, lotura guztietarik gorputzaren mugetarik aske sentittu nahirik, azken hatsa huela bertsorik sakonena nehoiz esan ezin diren estalitako egien oihurik bortitzena. 10.- Xalbadorren heriotzean / Dans le décès Xalbador Il y avait un ami, être profond et sensible tranfiguré par les ailes de la poésie, par les vers surgis d’un profond sentiment intérieur, un chanteur qui parcourait les places, transi de solitude, qui avait appris avec douleur à tisser des mots et à s’exprimer avec réserve, à partir de l’incorruptible vérité de son être intérieur. Où es-tu aujourd’hui, dans quels pâturages, berger d’Urepel, toi qui as fui vers les hautes cimes, vers les lendemains qui demeurent dans le souvenir... Tu as líbéré ta chanson en démolissant les barrières, cherchant avec ardeur la liberté au-delà des attaches et des limites du corps, transformant ainsi ton dernier soupir dans le vers le plus profond en un cri retentissant Où es-tu aujourd’hui, en quels pâturages... 10.- Xalbadorren heriotzean / En la muerte de Xalbador Había un amigo entrañable y sensible transfigurado por las alas de la poesía, por los versos surgidos de un profundo sentimiento, un cantor que iba por las plazas aterido de soledad, que había aprendido con dolor a tejer palabras y a expresarse contenidamente desde la insobornable verdad de su ser interior. Dónde estás hoy, en qué praderas pastor de Urepel, tú que huiste hacia las altas cumbres, hacia el mañana que perdura en el recuerdo... Liberaste tu canción demoliendo el cerco, buscando la libertad más allá de las ataduras y los límites de tu cuerpo, convirtiendo tu último aliento en el verso más profundo, en el grito contundente de las verdades ocultas que jamás se pueden expresar. Dónde estás hoy, en qué praderas...
Xalbador izenez Ferdinand Aire Etxart, euskal idazle eta bertsolaria zen. Xalbadorren omenez Xabier Letek egin zuen abesti eder eta ezaguna Urepelko artzainari dedikatutakoa.Erramun Martikorena kanta beronen bertsioa ere oso famatua da. Xalbador bertsolariari eskainitako kantu hunkigarria da Xabier Letek idatzi eta grabatu zuen hau. Bertsolari maitatua izan zen Xalbador, eta bere omenaldian bihotzekoak emanda hil zen. Bere nortasuna jaso nahi du kanta honek, 'Adiskide bat bazen, orotan bihozbera' hitzekin hasten dena. Xalbadorren sentiberatasuna jasotzearekin batera, elegia moduko bat sortu zuen Letek, batez ere estribilo gogoangarriarekin: 'Nun hago, zein larretan Urepeleko artzaina, mendi hegaletan gora, oroitzapen den gerora, ihesetan joan hintzana'. Lagun artean asko kantatzen den abestia da, emozioa sortzen duena, hildakoaz galdetuz denok dauzkagun hildakoez oroitzen baigara. Beste bertsolari batek, Andoni Egañak, esaten du kantu hau hartuko lukeela Euskal Herriko himnotzat, intimitatean bezala futbol-zelai jendetsuan kantatzeko balio duelako. 10.- Xalbadorren heriotzean / Erramun Martikorena igo/monter/subir Hitzak eta Musika: Xabier Lete “Erramun Martikorena: Olerkarien oihartzun” diskotik hartua (Elkar KD-341 / 1993) Adiskide bat bazen orotan bihotz behera, poesiaren hegoek sentimentuzko bertsoek antzaldatzen zutena. Plazetako kantari bakardadez josia, hitzen lihoa iruten, bere barnean irauten oinazez ikasia. Nun hago zer larretan Urepeleko artzaina, mendi hegaletan gora, orhoitzapen den gerora, ihesetan joan hintzana. Hesia urraturik libratu huen kanta, lotura guztietarik gorputzaren mugetarik aske sentittu nahirik, azken hatsa huela bertsorik sakonena nehoiz esan ezin diren estalitako egien oihurik bortitzena. 10.- Xalbadorren heriotzean / Dans le décès Xalbador Il y avait un ami, être profond et sensible tranfiguré par les ailes de la poésie, par les vers surgis d’un profond sentiment intérieur, un chanteur qui parcourait les places, transi de solitude, qui avait appris avec douleur à tisser des mots et à s’exprimer avec réserve, à partir de l’incorruptible vérité de son être intérieur. Où es-tu aujourd’hui, dans quels pâturages, berger d’Urepel, toi qui as fui vers les hautes cimes, vers les lendemains qui demeurent dans le souvenir... Tu as líbéré ta chanson en démolissant les barrières, cherchant avec ardeur la liberté au-delà des attaches et des limites du corps, transformant ainsi ton dernier soupir dans le vers le plus profond en un cri retentissant Où es-tu aujourd’hui, en quels pâturages... 10.- Xalbadorren heriotzean / En la muerte de Xalbador Había un amigo entrañable y sensible transfigurado por las alas de la poesía, por los versos surgidos de un profundo sentimiento, un cantor que iba por las plazas aterido de soledad, que había aprendido con dolor a tejer palabras y a expresarse contenidamente desde la insobornable verdad de su ser interior. Dónde estás hoy, en qué praderas pastor de Urepel, tú que huiste hacia las altas cumbres, hacia el mañana que perdura en el recuerdo... Liberaste tu canción demoliendo el cerco, buscando la libertad más allá de las ataduras y los límites de tu cuerpo, convirtiendo tu último aliento en el verso más profundo, en el grito contundente de las verdades ocultas que jamás se pueden expresar. Dónde estás hoy, en qué praderas...